Borta bra men hemma bäst

Helgen har bestått av att passa katter, flytta Davids studio och suttit på min platta röv. Har inte alls känt mig manad till att åstadkomma någonting stort. Jag känner mig på något vis sänkt. Inte alls skoj.

Ju mer jag tänker på studenten desto tätare inpå kommer den. Lite mer än en månad kvar tills mössan sitter på huvudet, skylten i handen och visselpipan i käften. Kommer bli vackert. Enormt vackert.

Första om Heberlein

I svenskakursen, bara en månad innan studenten har vi blivit tilldelade en uppgift om att läsa och analysera litteratur. Jag läser en bok skriven av Ann Heberlein som heter ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. I första analysen skrev jag följande:

Ann Heberlein har hittills lyckats bra med denna psykiskt sjukdomsinriktade självbiografi. Diagnostiserad med bipolär typ 2 får jag följa med som en närvarande åskådare när hon med nyanserade uttryck beskriver sina tankar och handlingar.

Bokens innehåll är relativt enkel att förstå redan efter de första sidorna. Detta är eftersom Heberlein, enligt mig, öppnar upp sig likt den största porten till helvetet du kan drömma om. Tung och tankepåverkande skulle jag definitivt kunna beskriva boken som. Innehållandes övertygande realism genom väl valda ord gör boken till en smittokälla för överflödig tankeverksamhet.

Från början skriver Heberlein att hon är en frekvent besökare på S:t Lars psykiatriska klinik där hon läggs in under eget initiativ när den maniska/depressiva fasen får övertaget om hennes liv. Ingående beskrivs alltifrån hur känslomässigt uppskattat bältesläggningar är till hur hennes cocktail av sederande och beroendeframkallande bensopreparat omsveper kroppen som ett varmt och mjukt bomullstäcke.

Fortsättning följer.

Inget Abu Garcia, men

Inga samtal från jobbet. Inga inhopp denna helg. Istället kom mamma på besök och lämnade över katterna att passa tills söndag. Måtte vara skönt att få komma hemifrån, att ta ledigt, lämna över ansvar och bara njuta av sydlig utsikt. I Smålandsskogarna finns där inte mycket mer än, ah, skog. Och träd. Massor av träd.

Lite tid har jag allt fått spendera med både mamma och mina bröder. Idag slog vi ihjäl ett par timmar inne i Tivoliparken med att strosa runt och försöka vinna nallebjörnar. Inte jag dock. Jag nöjde mig med att ta emot det duggande regn som la sig så fint på glasögonen. Ett jävla väder.

Efter Tivoliparken bad jag faktiskt om att få bli körd till Biltema för shopping. Nu till sommarsäsongen behövde jag ett nytt fiskespö. Mitt förra fick lillebror Jonathan att använda, men gammalt som det var höll inte skiten så mycket längre. För ett par hundralappar följde ett 2,4-meters 20-40 med mig hem. Håller tummarna på att jag faktiskt kan få upp någonting denna gången. Lönlöst att kasta dragen vid påsk när fisken knullar skiten ur varandra. Inte intresserade att nappa överhuvudtaget.