Första dagen

Idag har varit den första dagen på en vecka eller två som solen sken någorlunda. Dagen har varit ljusare fram tills nu, runt 14-tiden, som mörkret åter börjar smyga sig inpå. Det bidrog till ett bättre mående, det kan jag gott och väl säga. Bristen på D-vitamin är kritisk. En enkel flygstol någonstans varmt och skönt skulle gjort mig gott.

Hela gårdagen spenderade jag med David och hans mormor, och hennes man. Hjälpte till att tömma ett hus och flytta in i ett annat, vilket innebar en hel del jävligt tunga lyft. David konstaterade att han definitivt inte skulle behöva gymma efter detta 6-timmars passet. Jag säger samma sak idag. En rejäl träningsvärk. Den botar jag med ett glas vin, säg. Tvättar och donar annars. Förbereder för staden en liten stund, kirra ut nya mediciner.

Standard

Vart tog du vägen, Hicks

Jag spenderar sekunder, minuter och timmar att titta, studera och reflektera över vad som egentligen pågår. Vad berättar sanningen om inte de konspirationsteorier som publicerats? Tiden avslöjar det mesta.

When you look in the mirror, what do you see? Do you see the real you, or what you have been conditioned to believe is you? The two are so, so different. One is an infinite consciousness capable of being and creating whatever it chooses, the other is an illusion imprisoned by its own perceived and programmed limitations.

Standard

Tankar om universum

Har du någon gång suttit och tänkt på vad som finns utanför jordens atmosfär, som vi ännu inte utforskat? Har du tänkt på teorierna om att universum hela tiden expanderar och blir större?

Jag kan sitta och tänka, tänka och tänka. Desto längre ut jag kommer, desto mer känns det som min själ lämnar kroppen. Jag känner hur jävla frånvarande jag blir, hur min kropp bara sjunker ihop och andligt försöker hålla kvar mitt inre. Jag känner tydligt hur panikångesten växer blixtsnabbt. Om tanken går för långt & jag, Nicke-Nyfiken själv, inte hinner hejda spekulationerna i tid så börjar hela världen snurra. Jag får klamra mig fast någonstans för att inte börja snurra runt utan gravitation, som i rymden.

Vad händer där ute egentligen, och varför händer detta jag beskriver när tankarna far iväg? Blir det för mycket för hjärnan att klara av, att den överbelastas och vill säga ifrån? En försvarsmekanism som säger åt mig att inte utforska det okända på egen hand, utan kapacitet?

Så många frågor, och svaren är ännu bara kritikdrabbade teorier.

Standard

Konster & artister

Mitt paket är på väg. Beställde i slutet av förra veckan cirka 14 kilo tatueringsgrejer. En hel uppsjö, men nödvändigt för att kunna börja och sköta sin nuvarande hemmastudio på ett kliniskt & snyggt vis. Ganska överdrivet hur media, samt individer på sociala medier kör med fruktansvärd skrämseltaktik om infektioner och världens undergång när de går till hemmatatuerare.

Självklart kan man få cancer av tatueringsfärg, men egentligen, vad kommer vi i kontakt med här i världen som inte orsakar cancer? För mycket frisk luft, eller ptja, avgaser & bekämpningsmedel här ute på ängarna kan till och med göra att den friskaste Svensson trillar av pinnen.

Nåväl, som jag sa så kommer allt jag behöver för att starta upp ordentligt inom en vecka. Känns faktiskt bra, och nervöst. Jag vet inte riktigt om jag vågar gå ut offentligt ännu. Be cool.

Standard

Silver linings

Jag kommer knappt ihåg senast jag spenderade hundralappar på ett par bra byxor. Jag är Cubus trogen till hundra procent, men när det gäller benvärmare och åtsittande punghållare är de inga bra överhuvudtaget. Dessvärre förväntar sig de flesta klädbutiker i innerstan att midjestorleken ligger på 29-32, men denna herrn har 36 i både ben & bredd. Extra hull, eller extra röv? Lite av båda.

Plockade på mig ett par 2X-Slim, förvånad jag var som ens fick på dessa nötknäckare. Hursomhelst, lite för åtsittande för min smak. Fick bli ett par X-Slim från hyllan bredvid istället. Fanns dock inte i svart, så standard blå fick följa med mig i påsen hem. Ganska snygga, men jävligt ovanligt. Har kunnat knäcka extra som brevlåda dubbla gånger om tills nu. Nu får jag knappt ner plånka, nycklar & busskort i bakfickorna. Herrejävlar!

Standard

Tusen mil och lite till

Känslan av att skriva får mig att visa vissa tvång. På tal om psykiatrilektionerna i plugget där veckans ämne råkar vara tvångstankar. Hursomhelst, jag känner att ett inlägg måste innehålla det jag vill ha sagt, men kanske på ett kryptiskt vis. Vissa gånger känns det kanske bara alltför nära inpå, och då undviker jag väl helst att skriva med konkreta ord om vad som pågår. Jag reflekterar hellre över omgivningen och vad som pågår i sin helhet. Skippar detaljerna med andra ord.

Ett inlägg för mig känns som en bok redo att tryckas. Om och om igen kan jag ändra innehållet, skriva om och få det passande till titeln. Grammatiken är viktig. Använder jag för många punkter och för få utropstecken efter påståenden? Kan mina texter uppfattas fel, och i sådana fall hur? Kan jag verkligen skriva såhär? Vad kommer läsarens uppfattning bli om mig? Känner personen mig? Gud ja, så många faktorer som spelar roll, men egentligen inte. Varför bry sig? Om jag kan vara så kritisk, varför kan jag inte ta saker och ting med en nypa salt, se genom fingrarna, blunda förbi, vara passiv eller vad man föredrar att använda för uttryck.

Standard

Vilken tyngd, vilken lättnad

Lång längtan och nätter utan sömn för mina nära och kära som haft en svår tid. Lösningen har uppenbarats, och tack du store tid för det positiva besked som kommit. Jag slipper den otroliga oro som många gånger om gjort min tillvaro svårare än nödvändigt. Ångest över att ha känt mig så hjälplös, att inte kunna finnas på något vis mer än det lilla jag haft möjlighet till. Jag skulle vilja. Jag vill så mycket, men fan, begränsningar hit och dit.

I en diskussion med en kär vän kom vi på tal om just detta sistnämnda. Frågan vi ställde oss är; En alternativ verklighet, en drömplats och förvriden verklighetsuppfattning eller liv under ständigt förtryck — vad orsakar egentligen störst psykisk skada?

Standard

Kärleksgenerationen

Vad ger kunskap om inte fångenskap. Erfarenheter är inte alltid bra. Jag var helt övertygad om att det inte fanns dåliga erfarenheter, bara sämre upplevelser. Helt fel. I vända vindar önskar jag allt oftare att jag vore utan den kunskap och erfarenhet jag idag har.

Jag känner mig som ett vilt djur i fångenskap mot sin vilja. Fastkedjad utan rymningsmöjligheter. Så fruktansvärt övervakad, kontrollerad och begränsad ur psykiska och samhällsrelaterade perspektiv. En fruktansvärd tyngd på mina axlar, och att behöva fortsätta bära långa dagar in och dagar ut bättrar mig knappast. Jag får ingen chans att utvecklas till den jag vill, till det jag drömt om. Kommer jag någonsin? Vad säger Gud, ödet eller slumpen? Vem bestämmer?

Förut fanns den uppenbart varma filten som omfamnade mig, men efter tragiska konsekvenser från naturliga överlevnadsinstinkter brast den barriär mellan genuin lycka och permanent paranoia. Den enda gången jag slappnar av, vad jag kan säga idag, är när jag sover. Varje gång jag öppnar ögonen kommer vågen av ångest och sköljer över mig. Jag ber mig själv att somna om. Jag vill desperat tillbaka till det som drömmarna hade att erbjuda — min alternativa verklighet.

Standard

Sett, hört och känt

Jag är kritisk till vad livet har att erbjuda. Jag har sett det mesta av båda sidor, både den mörka och ljusa, utan att framstå rasistisk. Jag finner ingen ro eller inget intresse i det som erbjuds på vardera sida, och det skrämmer mig fan. Jag passar inte in. Jag känner mig utdömd att förlora, att bara flyta med strömmen och se vart jag hamnar. En divergent typ av personlighet.

Stark känsla av overklighet, en påhittad existens, en materia utan passande definition av personlighet. Tappar gärna bort mig själv i långa och svåra stunder. Har ingen aning om vart jag hamnar, men så fort mina fötter börjar få grepp återtar jag min sprint till mål, vart det nu än befinner sig. Helt ovetandes.

Får panik över att känna mig så osäker inför framtiden och vad den har att erbjuda. Jag vill definitivt inte ha några omfattande överraskningar, även om de tillbringar stimuli för centrala nervsystem och sinnen. Icke!

 

Standard
-

Tid i studion

Jag ser konsten i tatueringarna. Var och varannan dag kommer någon på besök som vill ha en betydelsefull gadd. Lyckan i personen som fått sin första, sin andra eller hundrade märkning slår aldrig fel. Uppskattningen som David tar emot är enorm, oförklarlig med ord, helt fantastiskt. Klart jag tänker gå i samma fotspår, men jag förmodar att det blir på hobbynivå än!

 

 

Standard