Påsklovet har börjat

Mina lediga dagar framöver introducerade jag med en pizza för kvällen. X-Men på TV6 och fett med soffhäng gör mig till en jävla potatis. Har i princip inte orkat någonting idag. Gjorde ett arbete halvfärdigt innan jag stack från plugget i eftermiddags, inte mer. Har en del att ta efter under lovet. Speciellt ett svenskaarbete, ett vetenskapligt skriftarbete med handling om det svenska språkets utveckling. Efter att jag väl kommit på en frågeställning, unik som den är så började sökandet efter källor. En jävla mardröm rent ut sagt. Finns ta mig fan ingen information om mitt ämne någonstans.

Jag har visst fastnat i en loop, en ond cirkel som tär något otroligt på mitt humör. De senaste dagarna har inspirationen legat på noll liksom tålamodet. Helknasigt hur det kan vända på en femöring och bli såhär.

Ansvarsområden

Det här med att bo själv. Jag längtade efter det, och jag fann till sist mitt eget. Egentligen vet ingen grabb på 17 år vad han verkligen ger sig in på. Ansvaret blir så fruktansvärt stort, allt man ska hantera. Jag har haft tur med min förkunskap tillhanda och därför glidit på bra här hemma. Däremot kan jag känna att ett hem, rent och snyggt kräver tid och tålamod. Det går så jävla bra att stöka upp men tar emot när det gäller att plocka undan. Lid gärna med mig när jag säger att jag inte har någon diskmaskin.

Samma sak gäller i princip borta. Ta till exempel på jobbet; jag genomför nästintill samma arbetsuppgifter som jag gör hemma, dock med en liten twist. Här hemma har jag ingen att föra en pedagogisk dialog med. Jag önskar det dock. Gärna i fysisk form och inte bara för mig själv.

Tungt efter två dagar

Två dagars jobb, C- och A-turer efter varandra med ett par fåtal timmars sömn har definitivt tagit ut sin rätt. Jag valde att tacka ja till de arbetspassen jag erbjöds, och trots min trötthet så ångrar jag definitivt inte mitt val. Så händelse- och lärorik helg detta har varit. Återkommande självskadebeteenden där mänskliga individer skär, rispar och hugger sönder sina armar och ben. Jag får nästintill hjärtstillestånd en sekund varje gång ett akutlarm börjar tjuta. I mitt röriga sinne försöker jag hålla tillräcklig struktur för att klara av situationerna som uppstår. Man blir aldrig härdad. Inte här.

Psykiatrin är verkligen intressant. Så många människor, alldagliga med bekymmer och diagnoser jag aldrig hade kunnat tänka mig. Intoxikationer och suicidförsök till höger och vänster. Chockerande ibland. Flera gånger på kort tid där jag stått som ett frågetecken med få möjligheter till vägledning för den behövande. Fruktansvärt komplicerat.

Vad gör man när en person vägrar hitta ljus i tillvaron och kämpar med att ta sitt eget liv?

En ärlig chans

Jag har fått en, eller till och med flera chanser att rätta till mitt liv. Jag tog tillfället i akt och slutade upp med att försköna farmakologiska överdoseringseffekter. Jag återupptog ett pausat liv, ett medvetande och en självkännedom som legat på is under längre tid än jag kunnat föreställa mig. Än idag vet jag inte med säkerhet vem jag egentligen är och vilket syfte jag har. Ingenting är eller kan vara spikat vid denna åldern fastän jag vill ha det på det viset. Så många förändringar runtomkring samt med en själv.

Under tonårsdebuten såg jag upp till helt fel människor. Det blev fel från början. Identiteten jag bildade kändes så rätt tills dagen gymnasiet plockade in mig, tog hand om mig, utbildade mig. Jag har inte så värst svårt att föreställa mig hur annorlunda hela min livssituation skulle sett ut vid samma tidpunkt om det inte vore för dessa tillfälligheter som uppstått. Katastrof.