Provtagning och dödsdom

Jag är en hypokondriker. Tveklöst. Om symtomen stämmer överens med hur jag för tillfället känner mig så har jag definitivt sjukdomen/diagnosen. I långa utsträckningar har jag säkert prostatacancer, schizofreni, impotens och gud vet vad. En rädsla och ångest över att min skit för tillfället inte fungerade, ack så löjligt men känns så jävla verkligt.

Jag har tid hos läkare vid 13-tiden idag för diverse provtagningar. Min ständiga trötthet ska äntligen undersökas, kanske till och med behandlas förutsett att de hittar vad fan som pågår. Har länge trott att mina bekymmer beror på hormonförändringar – klassiska tonårsgrejen – men finner mig ha haft detta lite väl länge. Gradvis har symptomen ökat. Inte tänker jag vänta tills jag gifter mig för att detta ska gå över. Knas.

Standard

Helt övertygad

Jag klarade matematikprovet. Helt underbart. Jag var dock övertygad om att det inte skulle passera, eftersom plugget inte gått som på räls den senaste tiden. Har bearbetat allting som legat sedan tidigare år, hittills har det även visat positiva resultat. 8 poäng av ungefär 15 möjliga, och jag passerade. Ha!

Om jag inte klarat detta provet hade jag tankarna på att om jag skulle hoppa matematik 2, men det i sin tur skulle innebära att jag förlorar högskolebehörigheten. Tragiskt, men just nu finner jag ingen drivkraft eller något vidare intresse att sitta ytterligare 3 år i skolbänken. Kanske vore det smart, men fan, kommer jag kunna fylla en kopp som redan svämmar över? Inte i kunskap dessutom, utan mer.. Tomhet. Blankt papper, men ändå så fullt. Ingen möjlighet att skriva.

Standard

Första dagen

Idag har varit den första dagen på en vecka eller två som solen sken någorlunda. Dagen har varit ljusare fram tills nu, runt 14-tiden, som mörkret åter börjar smyga sig inpå. Det bidrog till ett bättre mående, det kan jag gott och väl säga. Bristen på D-vitamin är kritisk. En enkel flygstol någonstans varmt och skönt skulle gjort mig gott.

Hela gårdagen spenderade jag med David och hans mormor, och hennes man. Hjälpte till att tömma ett hus och flytta in i ett annat, vilket innebar en hel del jävligt tunga lyft. David konstaterade att han definitivt inte skulle behöva gymma efter detta 6-timmars passet. Jag säger samma sak idag. En rejäl träningsvärk. Den botar jag med ett glas vin, säg. Tvättar och donar annars. Förbereder för staden en liten stund, kirra ut nya mediciner.

Standard

Vart tog du vägen, Hicks

Jag spenderar sekunder, minuter och timmar att titta, studera och reflektera över vad som egentligen pågår. Vad berättar sanningen om inte de konspirationsteorier som publicerats? Tiden avslöjar det mesta.

When you look in the mirror, what do you see? Do you see the real you, or what you have been conditioned to believe is you? The two are so, so different. One is an infinite consciousness capable of being and creating whatever it chooses, the other is an illusion imprisoned by its own perceived and programmed limitations.

Standard

Tankar om universum

Har du någon gång suttit och tänkt på vad som finns utanför jordens atmosfär, som vi ännu inte utforskat? Har du tänkt på teorierna om att universum hela tiden expanderar och blir större?

Jag kan sitta och tänka, tänka och tänka. Desto längre ut jag kommer, desto mer känns det som min själ lämnar kroppen. Jag känner hur jävla frånvarande jag blir, hur min kropp bara sjunker ihop och andligt försöker hålla kvar mitt inre. Jag känner tydligt hur panikångesten växer blixtsnabbt. Om tanken går för långt & jag, Nicke-Nyfiken själv, inte hinner hejda spekulationerna i tid så börjar hela världen snurra. Jag får klamra mig fast någonstans för att inte börja snurra runt utan gravitation, som i rymden.

Vad händer där ute egentligen, och varför händer detta jag beskriver när tankarna far iväg? Blir det för mycket för hjärnan att klara av, att den överbelastas och vill säga ifrån? En försvarsmekanism som säger åt mig att inte utforska det okända på egen hand, utan kapacitet?

Så många frågor, och svaren är ännu bara kritikdrabbade teorier.

Standard

Konster & artister

Mitt paket är på väg. Beställde i slutet av förra veckan cirka 14 kilo tatueringsgrejer. En hel uppsjö, men nödvändigt för att kunna börja och sköta sin nuvarande hemmastudio på ett kliniskt & snyggt vis. Ganska överdrivet hur media, samt individer på sociala medier kör med fruktansvärd skrämseltaktik om infektioner och världens undergång när de går till hemmatatuerare.

Självklart kan man få cancer av tatueringsfärg, men egentligen, vad kommer vi i kontakt med här i världen som inte orsakar cancer? För mycket frisk luft, eller ptja, avgaser & bekämpningsmedel här ute på ängarna kan till och med göra att den friskaste Svensson trillar av pinnen.

Nåväl, som jag sa så kommer allt jag behöver för att starta upp ordentligt inom en vecka. Känns faktiskt bra, och nervöst. Jag vet inte riktigt om jag vågar gå ut offentligt ännu. Be cool.

Standard

Silver linings

Jag kommer knappt ihåg senast jag spenderade hundralappar på ett par bra byxor. Jag är Cubus trogen till hundra procent, men när det gäller benvärmare och åtsittande punghållare är de inga bra överhuvudtaget. Dessvärre förväntar sig de flesta klädbutiker i innerstan att midjestorleken ligger på 29-32, men denna herrn har 36 i både ben & bredd. Extra hull, eller extra röv? Lite av båda.

Plockade på mig ett par 2X-Slim, förvånad jag var som ens fick på dessa nötknäckare. Hursomhelst, lite för åtsittande för min smak. Fick bli ett par X-Slim från hyllan bredvid istället. Fanns dock inte i svart, så standard blå fick följa med mig i påsen hem. Ganska snygga, men jävligt ovanligt. Har kunnat knäcka extra som brevlåda dubbla gånger om tills nu. Nu får jag knappt ner plånka, nycklar & busskort i bakfickorna. Herrejävlar!

Standard

Tusen mil och lite till

Känslan av att skriva får mig att visa vissa tvång. På tal om psykiatrilektionerna i plugget där veckans ämne råkar vara tvångstankar. Hursomhelst, jag känner att ett inlägg måste innehålla det jag vill ha sagt, men kanske på ett kryptiskt vis. Vissa gånger känns det kanske bara alltför nära inpå, och då undviker jag väl helst att skriva med konkreta ord om vad som pågår. Jag reflekterar hellre över omgivningen och vad som pågår i sin helhet. Skippar detaljerna med andra ord.

Ett inlägg för mig känns som en bok redo att tryckas. Om och om igen kan jag ändra innehållet, skriva om och få det passande till titeln. Grammatiken är viktig. Använder jag för många punkter och för få utropstecken efter påståenden? Kan mina texter uppfattas fel, och i sådana fall hur? Kan jag verkligen skriva såhär? Vad kommer läsarens uppfattning bli om mig? Känner personen mig? Gud ja, så många faktorer som spelar roll, men egentligen inte. Varför bry sig? Om jag kan vara så kritisk, varför kan jag inte ta saker och ting med en nypa salt, se genom fingrarna, blunda förbi, vara passiv eller vad man föredrar att använda för uttryck.

Standard

Vilken tyngd, vilken lättnad

Lång längtan och nätter utan sömn för mina nära och kära som haft en svår tid. Lösningen har uppenbarats, och tack du store tid för det positiva besked som kommit. Jag slipper den otroliga oro som många gånger om gjort min tillvaro svårare än nödvändigt. Ångest över att ha känt mig så hjälplös, att inte kunna finnas på något vis mer än det lilla jag haft möjlighet till. Jag skulle vilja. Jag vill så mycket, men fan, begränsningar hit och dit.

I en diskussion med en kär vän kom vi på tal om just detta sistnämnda. Frågan vi ställde oss är; En alternativ verklighet, en drömplats och förvriden verklighetsuppfattning eller liv under ständigt förtryck — vad orsakar egentligen störst psykisk skada?

Standard

Kärleksgenerationen

Vad ger kunskap om inte fångenskap. Erfarenheter är inte alltid bra. Jag var helt övertygad om att det inte fanns dåliga erfarenheter, bara sämre upplevelser. Helt fel. I vända vindar önskar jag allt oftare att jag vore utan den kunskap och erfarenhet jag idag har.

Jag känner mig som ett vilt djur i fångenskap mot sin vilja. Fastkedjad utan rymningsmöjligheter. Så fruktansvärt övervakad, kontrollerad och begränsad ur psykiska och samhällsrelaterade perspektiv. En fruktansvärd tyngd på mina axlar, och att behöva fortsätta bära långa dagar in och dagar ut bättrar mig knappast. Jag får ingen chans att utvecklas till den jag vill, till det jag drömt om. Kommer jag någonsin? Vad säger Gud, ödet eller slumpen? Vem bestämmer?

Förut fanns den uppenbart varma filten som omfamnade mig, men efter tragiska konsekvenser från naturliga överlevnadsinstinkter brast den barriär mellan genuin lycka och permanent paranoia. Den enda gången jag slappnar av, vad jag kan säga idag, är när jag sover. Varje gång jag öppnar ögonen kommer vågen av ångest och sköljer över mig. Jag ber mig själv att somna om. Jag vill desperat tillbaka till det som drömmarna hade att erbjuda — min alternativa verklighet.

Standard